66. Dawda Jobarteh – I met her by the river

Gambiafödde och Danmarksbaserade koraspelaren Dawda Jobarteh är en flitigt anlitad studiomusiker som har spelat tillsammans med artister som Toumani Diabaté och Bassekou Kouyaté på festivaler världen om. I met her by the river är hans tredje albumsläpp och det är ett nedtonat och bitvis väldigt vackert album. Jobarteh spelar traditionell musik, men han lånar också jazziga inslag, som på covern Mongo Santamaría-covern Afro Blue, och tolkar klassisk dansk musik på Jeg gik mig ud en sommerdag. 

65. Julien Dyne – Teal

Teal är den Nya Zeeländska producenten Julien Dynes första albumsläpp på engelska Soundway records. Det är i grund och botten ett house-album, men Dyne mixar också in disco, jazz och blandar plastiga 808s med livetrummor och trumpeter. Svängigt och souligt. 

64. Gaye Su Akyol – Istikrarli Hayal Hakikattir

Modern pop och electronica möter klassisk turkisk folkrock på sångerskan Gaye Su Akyols tredje skiva. Instrumenten ligger tunga och mörka i bakgrunden och hennes röst känns tidlös – djup och bestämd. 

63. Ghostface Killah – The Lost Tapes

En av de bästa och mest jämna rapparna någonsin. På the lost tapes samarbetar Ghostface med sin namne, producenten Big Ghost Ltd, och en hel drös med gästartister. Det är mer en hyllning till klassisk boom bap-hiphop än något annat. Ghostface låter hemmastadd på de 90-talsflörtande beatsen och gästartisterna gör sitt. Ingenting är nytt, men allting är bra.

62. Nu Guinea – Nuova Napoli

Den italienskberlinska duon Nu Guinea omfamnar sina napolitanska rötter på nya skivan Nouva Napoli. Skivan uppdaterar det klassiska euro-disco soundet och introducerar house- och beatelement. Det är solig musik, med en viss Marcos Valle-bekymmerslöshet, fullständigt överkört med kompressorn. Det är slickt, cheezy och superkul.

61. Marlowe – Marlowe

En sån där skiva där produktionen överglänser rappen – men i det här fallet säger det mer om kvaliteten på producenten än rapparen. Marlowe är ett samarbete mellan producenten L’Orange och rapparen Solemn Brigham. L’Oranges beats är unika. Jazziga, men samtidigt storslagna och filmiska. Han är en mästare på att skapa soniska berättelser av smarta samplingar och gamla radio-urklipp. Att han har slagit sig samman med den nästan helt okända North Carolina rapparen Solemn Brigham är roligt, men kanske inte helt ut lyckat. Brighams rader är bra men han är inte tillräckligt spännande för att verkligen lyfta projektet till de höjder som det hade kunnat nå.

60. Mount Eerie – Now Only

Phil Elverums uppföljare på den oändligt mörka A Crow Looked At Me är inte fullt så hopplös och förkrossad. Även om musiken fortfarande är minimal, låter låtarna inte längre lika fragmentariska och man kan skönja en viss låtstruktur som iallafall påminner om vers-refräng-formatet. Texterna saknar kanske lite av direktheten som gjorde A Crow Looked At Me så speciell, men Elverums texter rör fortfarande – och de innehåller nu åtminstone en strimma hopp.

59. Seun Kuti – Black Times

Afrobeat från Nigeria. Seun Kuti har stora skor att fylla. Hans far Fela Kuti är en av de mest hyllade musikerna inte bara i Nigerias historia, utan på hela den afrikanska kontinenten. Seun Kutis nya skiva grundar sig också i den klassiska 70-tals afrobeatmusiken som hans far utvecklade – men med mindre råhet och en mycket mjukare popkänslighet än Fela någonsin hade.

58. Christian Sands – Facing Dragons

Den trettioåriga pianisten Christian Sands är redan ett stort namn på den amerikanska jazzscenen. Han har specialiserat sig på jazz som rör sig i det blue note:ska hardbop-soundet. Inget nyskapande kanske, men väl väldigt vackert och snyggt.

57. Jericho Jackson – Jericho Jackson

Detroitsonen Elzhi är en stor “What if?” i hiphopkretsar. En rappare med vass penna och skyhög potential som gick ner sig i depressioner och aldrig släppte det där stora albumet som fansen förväntade sig. På Jericho Jackson (samarbetet med Jamla-producenten Khrysis) visar han glimtar av den där storheten – men beatsen från Khrysis är lite för oinspirerade för att att lyfta skivan till verkligt stora nivåer.

56. Vadou Game – Otodi

Funkplatta från Togo/Frankrike. Väldigt 60/70-tal, väldigt James Brown, väldigt bra.

55. Tom Misch – Geography

Honungslen popsoul från brittiske producenten och gitarristen Tom Misch. Med alla jazziga ackord, mjuka instrument och Misch lika mjuka sångröst balanserar albumet alltid på gränsen till att bli för oförargligt. Men låtarna och gästartistsernas insatser är tillräckligt bra för att hålla det på rätt sida gränsen.

54. Anelis Assumpção – Taurina

Snyggt poppigt MPB-album från brasilianska Anelis Assumpcao. Ett lugnt och mjukt album som inkorporerar element av progressiv rock, tropicália och jazz.

53. Beach House – 7

Drömpop-duon från Baltimore gör som de alltid har gjort. Solmosig gitarrmusik och vackra popmelodier. Väldigt Cocteau Twins:igt. Men 7 är också ett stort steg framåt från de senaste årens svagare albumsläpp.

52. Buddy – Harlan & Alondra

Luftig hiphop med souliga beats från Comptons Buddy. Det är en tillbakalutad skiva med västkust-DNA rakt igenom. Harlan & Alondra är gungig och jazzig, och Buddy både sjunger och rappar på skivan. Det finns låtar med högre energi, som Black med Asap Ferg, där Buddy och Ferg spottar hårda tripletflows om att vara svart i USA. Och det finns låtar som Trouble on Central – en underbar 90-talsthrowback med Nate Dogg-vibbar. G-funk med massor av sirap. Ja, tack.

51. Ravyn Lenae – Crush EP

Tajt r&b-EP från Ravyn Lenae med produktion från The internets Steve Lacy.

50. U.S Girls – A Poem Unlimited

Meg Remy har inte gjort sig känd för att göra lättillgänglig popmusik – men på nya skivan, under pseudonymen U.S Girls, använder hon pop-melodier och discogitarrer för att smuggla in ett kraftfullt feministiskt budskap. Att kalla skivan för lättsam pop är dock orättvist. Det är pop men med rock-, jazz- och discoinfluenser och det drivs alltid framåt av Remys starka låtskrivande.

49. Arp Frique – Welcome To The Colorful World Of

Riktig ”världsmusik” från den nederländske producenten Niels Nieuborg. Han tar inspiration från den kulturella smältdegeln i sitt hemland och samarbetar med etablerade musiker som brasilianska Ed Motta och nigerianska Orlando Julius. Det är Nigeria, Brasilien och Cap Verde i maskopi, dränkt i en hälsosam dos modern disco.

48. Elza Soares – Deus É Mulher

En verklig levande legend och en av de mest intressanta samba-artisterna någonsin. Soares släppte sin första musik för 60 år sedan men är fortfarande högaktuell.

47. Roc Marciano – Rosebudd’s Revenge 2

Ren, rå New York-hiphop. De dammiga soulsamplingarna går hand i hand med Marcianos patenterat hårda flow och gatan-narrativ: “Y’all grew up in houses, we grew up in housing”, rappar han på introspåret. 

46. Alexanderplatz – Muera Usted Mañana

Debutalbum från spanske Alejandro Martinez sidoprojekt Alexanderplatz. Otroligt välproducerad indiepop med krautrock och synthpop-tendenser. 

45. Moses Sumney – Black in deep red 2014 EP

Med sina frustrerande korta 9 minuter är Moses Sumneys EP utan tvekan det kortaste projektet på den här listan. Nära nog en singel. Men det är också ett av Sumneys bästa och mest intressanta släpp hittills som på ett smart sätt kombinerar r&b, jazz och art pop.  

44. The Jamie Saft Quartet – Blue Dream

Jamie Saft, en experimentell och mångfacetterad musiker, har med sin nya jazzkvartett släppt ett ganska klassiskt jazzalbum. Det betyder dock inte att det är ett ointressant album, tvärtom. Blue Dream är allvarsam och nostalgisk musik. Perfekt nattjazz.

43. BC Camplight – Deportation Blues

En skiva som pendlar mellan det mjuka och hårda, ballader och rockriff. I grund och botten en popplatta men med en väldigt speciell produktion som lyfter skivan.

42. Lonnie Holley – MITH

Ett oerhört vackert och kraftfullt album, om än lite tålamodskrävande. Jazzigt och lågmält med tunga, tunga låttexter.

41. Nipsey Hussle – Victory Lap

Mixtapeveteranen från Crenshaw, Los Angeles, har släppt musik i drygt tio år men Victory Lap är faktiskt hans första regelrätta studioalbum. Det är en stark samling av tillbakalutad G-funk och västkust-bangers. Hans flow är ledigt och självklart och skivan är full med tunga gästverser från artister som YG och Kendrick Lamar.

40. Makaya McCraven – Where We Come From

En live-EP från London. Chicago-trummisen McCraven spelar tillsammans med några av de hetaste namnen på den kokheta Londonjazzscenen. EP:n är full med spelglädje och starka grooves. Ibland lite ojämnt, men alltid väldigt kul att lyssna på.

39. Sango – In The Comfort Of

In The Comfort Of är som att lyssna på en spellista, på bästa möjliga sätt. Det är en hiphop-, r&b-, och houseskiva i ett.

38. JPEGMAFIA – Veteran

Experimentell internethiphop som dryper av en ”jag bryr mig inte”-inställning. Spännande och noise:iga beats och framförallt en väldigt härlig humor i texterna. 

37. Lars Jansson Trio – Just This

Tidlös triojazz med pianisten Lars Jansson i spetsen. Elegant och självklar musik. Kvalitetsjazz. 

36. Westside Gunn – Supreme Blientele

Westside Gunn är en av personerna bakom Buffalo-skivbolaget Griselda. Och med Griselda vet man vad man får: hård och skitig östkusthiphop. Produktionen på Supreme Blientele är fantastisk. Griselda-bekantingarna Daringer och Alchemist står för majoriteten av beatsen, men det finns också låtar producerade av hiphopstorheter som Pete Rock och 9th Wonder. Westside Gunn själv är inte nödvändigtvis en rappare som kan bära ett album på egen hand, men här lyfts skivan istället av de starka gästartisterna.

35. Petite Noir – La Maison Noir

En storslagen, genreblandande EP från den sydafrikanska producenten Yannick Ilunga. Påminner lite om Young Fathers punkiga mix av hiphop och electronica. Jäkligt kul att lyssna på och fyllt med en rejäl dos ren energi.

34. Janelle Monae – Dirty Computer

Janelle Monae kopplar samman framtiden med dåtiden på popeposet Dirty computer. Som den felande länken mellan Prince-inspirerad 80-talspop och futuristisk r&b. Konceptuellt väldigt ambitiöst och komplett med ett imponerande visuellt album.

33. Evidence – Weather Or Not

Jag har alltid haft en soft spot för Evidences avslappnat monotona flow. Han har aldrig varit en hiphop-innovatör. Istället har han stått orubblig vid sin klassiska sample-tunga boom bap – och ingen skulle någonsin vilja ha något annat från honom. För Weather or not riktar sig inte till folk som vill höra nytänkande och modernt: Weather or not är en ode till 90-talets gyllene era-rap. Och Evidence spelar den rollen perfekt. Att han backas upp av produktion från hiphopstorheter som Alchemist och DJ Premier gör förstås inte saken sämre. Jim Dean är dessutom en av årets fetaste låtar.

32. Spiritualized – And Nothing Hurt

Deras opus från 1997, Ladies and gentlemen we are floating in space, ligger mig varmt om hjärtat och nya skivan And nothing hurts är så nära de har kommit det drygt 20 år gamla mästerverket. Från mjuka låtar tjocka med stråkar och körsång till skitig garagerock med skränande saxofoner, And nothing hurts samlar allt i en majestätisk rymdrockskrud. 

31. Fatoumata Diawara – Fenfo

En av Malis starkast lysande stjärnor fortsätter på den inslagna vägen. Sedan skivdebuten för sju år sedan har Diawara hyllats av en unison kritikerkör och turnerat världen. Nya Fenfo är stark afro-pop blandat med klassiskt Mali-bluesiga inslag och kora-gästspel från Sidiki Diabaté. Fatoumata Diawara lyckas på ett imponerande sätt balansera det dansvänliga, färgglada med det mer nedtonat seriösa.

29. Black Milk – Fever

Black Milk har alltid varit en producent av högsta klass. Han har några fantastiska samarbeten med rappare som Elzhi och Pharoahe Monch på sitt cv och på senare år har han också själv utvecklats till en stabil rappare. Fever är ett ytteligare bevis på det. Black Milk låter självsäker och stabil och gästartisterna gör sitt över de snyggt souliga beatsen. 

28. Molvaer, Aarset, Sly & Robbie – Nordub

Nordub måste vara ett av de mest otippade artistsamarbetena i år. Reggaelegenderna Sly & Robbie gör gemensam sak med norska jazztrumpetaren Nils Petter Molvaer och experimentella gitarristen Eivind Aarset. Resultatet är en nedtonad Dub-platta med jazz- och ambient-undertoner. Atmosfärisk och lunkande musik som ger alla inblandande plats att skina.

27. SiR – November

SiR är en av de nyare rekryterna på skivbolaget TDE, i gott sällskap med artister som Kendrick Lamar, SZA och Schoolboy Q. Med November har han släppt ett av de bäst producerade r&b-skivorna 2018. Tillbakalutade kärlekslåtar bundna kring ett löst rymdtema och tonvis med neo-soulig finkänslighet.

26. Parquet Courts – Wide Awake

Parquet Courts har förändrats mycket sedan de släppte sitt skräprockiga debutalbum för fem år sedan. Borta är den råa och garage:iga produktionen. Nya Wide Awake! har istället sina rötter djupt i 70-talet och blandningen mellan punk och dans. Men Wide Awake! är inte tröttkörd postpunk, det är ett kreativt och sprudlande album; händelserikt och riktigt roligt att lyssna på. 

25. FETTI – Roma

Curren$y och Freddie Gibbs gör sin grej, men det är Alchemists fantastiskt filmiska beats som stjäl showen. Det 23 minuter långa albumet är fullpackat med bangers och hårda rim. Omöjligt att inte grimasera som en dåre när man lyssnar på det här. 

24. George Clanton – Slide

Syntpop och drömpop genom ett chillwave-filter. George Clantons andra albumsläpp är ett maximalitiskt kaos av ljudmattor och lo-fi syntar. Lager på lager som byggs upp och skalas av igen. Välgjorda indie-bangers och nostalgisk syntmusik. 

23. MGMT – Little Dark Age

Little Dark Age är MGMT:s första albumsläpp sedan deras självbetitlade skiva från 2013. Det är också deras bästa hittills. Självmedvetet ironiska texter och beroendeframkallande syntmelodier. En 80-talsflirtande popplatta av högsta kvalitet.

22. Mid-Air Thief – Crumbling

Svårplacerad mix av folktronica och drömpop från sydkoreanska Mid-Air Thief. Lager på lager av vackra ljudmattor, stråkar och gitarrer kryddat med trip hop- och glitch-element. Crumbling är en mjuk och samtidigt fullproppad skiva. Det låter bitvis maximalistiskt och drömpoppigt, bitvis som Elliot Smith kört genom en dator på högvarv.

21. A.A.L. – 2012-2017

Året bästa house-släpp kommer från New York-baserade producenten Nicolas Jaar. Soultung housemusik med förvrängda effekter och uppklippta röstsamplingar. Nedtonad sovrumsestetik och dansvänlig discohouse blandat.

20. Hermit And The Recluse – Orpheus

Den 46-åriga undergroundrapparen Ka målar en levande bild av sin uppväxt i New York, men han fyller sin ungdoms brinnande Brownsville med karaktärer från den grekiska mytologin. Och han lyckas göra det utan att någonsin bli pretentiöst – för Ka är en tillräckligt skicklig lyrisist för att få det att funka. Hans texter är ibland svåra men alltid värda att dissekera. Ka rappar med en grubblande slugger-röst och musiken är mörk och hård, men nästan helt utan trummor. Det låter ibland som en korsning mellan MF DOOM och Roc Marciano och det ska gudarna veta är en komplimang av rang.

19. Idris Ackamoor & The Pyramids – An Angel Fell

En inspirerad jazzskiva från en verklig veteran som fortfarande gör spännande musik. An Angel Fell är en sömlös blandning av afrojazz, highlife och klassisk spirituell jazz.

18. Natalia Lafourcade – Musas Vol. 2

Musas vol. 2 tar upp där fjolårets Musas vol. 1 slutade. Samarbetet med Los Macorinos , samma blandning av tolkningar på traditionella nueva canción-låtar och egenskrivna folklåtar. Men volym två är trots allt lite bättre. Lafourcade har trimmat bort det svårsmält smöriga, och de egenskrivna låtarna känns tajtare. 

17. Black Thought – Streams Of Thought Vol. 2

Black thought. Rapnördsfavoriten som har gått från att vara en av de mest underskattade rapparna någonsin till att plötsligt vara med på alla ”old heads” topp 5-lista de senaste åren. 

Av de två Streams of Thought-EP:erna han har släppt under 2018 är tvåan den bästa. Beatsen är mer rostig 60-tals soul än hiphop – kopplingarna till Salaam Remis samarbeten med Amy Winehouse ligger nära till hands. Black thought spottar som vanligt rim i världsklass, och han sjunger till och med lite på låten Conception. Välgjort och hungrigt från en emcee som inte längre har något att bevisa.

16. Soothsayers – Tradition

Soothsayers blandar dub, reggae och afro-funk på Tradition. Det är svängigt men samtidigt nedtonat och dränkt i reverb. Det ekar av inspiration från klassisk dub och 70-talsreggae, men också med inslag av afro-jazz och afrobeat. Alla goda ting. Goda ingredienser gör en god gryta.

15. Blameful Isles – Pleroma

Blameful Isles nya skiva är utan tvekan det mest oväntade jazzsläppet i år, iallafall för mig. Från början till slut är det otroligt välgjord och detaljerad spirituell jazz. Det är den typen av jazz som lutar mer åt det mystiskt spirituella – á la Pharoah Sanders 60- och 70-talsplattor – snarare än det storslagna och gospelinspirerade som genomsyrar musiken hos samtida spirituella jazzmusiker som Kamasi Washington. Pleroma har den där kosmiska tonen som nästan alltid finns i spirituell jazz, men i bakgrunden lurar också smuts och mörker – och jazzgroovesen är ofta ganska nedtonade. När jag först hörde Pleroma tänkte jag mig att det måste vara ett sidoprojekt från någon välkänd jazzmusiker. Men nej, tydligen inte. Det visade sig vara en 26-åring från Borås: Daniel Israelsson. Det här kan bli hur bra som helst.

14. KIDS SEE GHOSTS – KIDS SEE GHOSTS

Ett av årets mest upphajpade album, och kanske det album som förkroppsligar musikåret 2018 allra bäst. Ett kort och galet album. Full till bristningsgränsen med idéer och sound. Kanyes scat-lika nonsensskrik och Kid Cudis mjuka rap och refrängsång. Det är Kanye när han som mest lössläppt och som mest kreativ: på 4th dimension samplar han en jullåt från 1936 och får det att låta helt modernt. Kids see ghosts är framtidsmusik. 

13. Pusha T – Daytona

Pusha T:s 2018 kommer kanske mest att bli ihågkommet för den stenhårda disslåten the story of adidon – en diss som fick folk att börja diskutera vad som egentligen är okej att säga på en låt. Men Daytona förtjänar att diskuteras den med. De Kanye West-producerade beatsen är genomgående tajta och välgjorda och Pusha T får skina med sitt tuffa flow och sina fyndiga punchlines. Med sina magra 21 minuter har skivan inte heller plats med utfyllnadslåtar och Pusha T:s drograp hinner aldrig bli långrandig.

12. Sons Of Kemet – Your Queen Is A Reptile

Sons of kemet har alltid varit ett live-band av högsta klass som har saknat det där lilla extra när det har kommit till att spela in album. Det har liksom blivit för slätstruket. Men Your Queen Is a Reptile är annorlunda. Det är rått och energirikt, annorlunda och spännande. Det är en kompott, en het gumbo av afrorytmer, London och New Orleans. Marsch-blås blandas med skränig jazz och patois-toasting. Skivan tappar lite i energi i mitten – men början och slutet är den mest spännande jazzen som har släppts i år.

11. Armand Hammer – Paraffin

Rapduon Armand Hammer består av billy woods och Elucid – två av de tyngsta undergroundrapparna New York har att erbjuda – och Paraffin är deras tredje album ihop. Texterna är precis som på deras tidigare projekt täta och ibland svåra att förstå. De är mörka och osorterade och genomsyrade av en hård verklighetssyn. ”It’s America, somebody got to loose” rappar billy woods på låten Dettol. Soundet är industriellt, med lunkande metalliska beats. Ett fantastiskt hiphop-album som behöver ges lite tid. 

10. Kamasi Washington – Heaven And Earth

Kamasi Washington har blivit ansiktet utåt för den nya vågen av spirituell amerikansk jazz. Storslagen, ambitiös och tätt sammanflätad med hiphop-scenen. Nya albumet följer i fotspåren av de senaste årens lyckade album- och EP-släpp från saxofonisten. Det är otroligt välgjord jazz, med en drös av skickliga och samspelta musiker. Det är också ett långt album – två timmar och 25 minuter för att vara exakt – kanske lite väl långt för de flesta. Och visst lider albumet lite av sin längd: alla 145 minuterna av albumet håller inte samma höga klass. Men höjdpunkterna är himmelska. 

9. Blood Orange – Negro Swan

Vackert nedtonad r&b med Prince-influenser. Devonté Hynes (mannen bakom artistnamnet Blood Orange) leker med det vackra i det annorlunda, och använder den svarta svanen (negro swan) som en metafor. Det är en frustrerad och utmattad musik som tvingas konfrontera ett ovälkomnande politiskt klimat. Det är musik från någon som är trött på att alltid känna sig utanför. Hynes texter är sällan direkta och politiska utan snarare inåtvända och begrundande, och tonen är försiktig.

Negro Swan är en mjuk skiva. Hynes mjuka röst bidrar förstås till det, men också sättet låtarna är producerade på gör att det känns lätt och lent. Jazziga gitarrer, synthar, och trummaskiner. Det är ett album som man kan sitta tillbaka och bara låta skölja över en.

8. Lokkhiterra – Cubafrobeat

Lokkhi Terra är ett Londonbaserat musikkollektiv som blandar influenser från Bangladeshisk folkmusik, afrobeat och kubansk musik. På Cubafrobeat samarbetar de med brittisk/nigerianske Dele Sosimi och fokuset ligger på mötet mellan kubansk son och nigeriansk afrobeat. Det är svängigt så det gör ont och musiken flyter naturligt och lätt. Blåsinstrumenten och pianot spelar perfekt mot rytmsektionen. Cubafrobeat är fylld med ett driv och en underbar studsighet hela vägen igenom. Ett multikulturellt, multimusikaliskt projekt där allt bara klaffar.

7. IDLES — Joy As An Act Of Resistance

Jag hyllade IDLES debutskiva förra året. Den var aggressiv, arg och full med energi. Deras nya skiva är ännu bättre. Texterna känns mer genomarbetade, musikaliskt känns den mer utbyggd och(!) den är roligare. En av de stora behållningarna med Joy as an act of resistance är faktiskt sångaren Joe Talbots smarta texter. Texterna tacklar allt från ojämlikhet, omöjliga ideal, nationalism, till värdefulla livsråd som ”never fight a man with a perm”. Men han gör det utan att det någonsin känns krystat eller predikande. Det är alltid med glimten i öget. ”This snowflake’s an avalanche”, sjunger hans på låten I’m scum, och jag kan inte sluta le. Så här bra kan punk låta 2018.

6. Denzel Curry – TA13OO

Deppigt disiga r&b-låtar, skräniga depp-bangers, trap-trummor och adlibs har regerat hiphopens topplistor senaste åren, men aldrig har det låtit så fulländat som på TA13BOO. Denzel Curry har något som många andra trap-rappare saknar: han är skicklig rappare och han har förmågan att sätta ihop projekt som känns sammanhängande och genomtänkta. Skivan har dessutom ett naturligt flyt – både musikaliskt och textmässigt blir det mörkare och tyngre mot slutet. Konceptuellt är det ibland kanske lite förvirrat. Skivan tacklar mörka ämnen som depression, sexuella övergrepp och självmord – men innehåller också rena skrytlåtar och pengaflex. Musikaliskt är det dock Denzel Currys bästa samling låtar hittills. Den mörka, men ändå melodiösa produktion, Currys hårda flow, gästartisternas prestationer. Allt känns gjutet. En perfekt sammanfattning av hur 2018 låter. 

5. Okonkolo – Cantos

Religös santeríamusik i New York-skrud. Sprunget ur den Carribiska blandreligionen Santería – Okonkolos musik hämtar inspiration från kubanska, västafrikanska och amerikanska traditioner. Cantos är mycket rå körsång, framträdande gitarrer och hesa blåsinstrument, men framförallt är det batá-trummorna som alltid ligger med i bakgrunden. Det är tidlös musik. Okonkolo hämtar inspiration från överallt och från lika delar nutid som dåtid. Cantos är en djupt religös skiva, men det är också en otroligt svängig skiva. Musiken är välarrangerad och välproducerad, stråkarna och blåsinstrumenten används smakfullt och smart och inget kommer någonsin i vägen. 

4. Caio Prado – Incendeia

Politiskt hårda texter inlindade i mjuk MPB. Rio de Janeiro-sonen Caio Prados musik rör sig mellan det glimrande vackra och det dundrande storslagna. Han blandar fiktionslöst klassisk MPB-musik med modern queerpop och r&b. Musiken är varierad, full med idéer och ett perfekt ackompanjemang till Caio Prados mjuka och sköra röst.

3. Benny The Butcher – Tana Talk 3

Juvelen i kronan på skivbolaget Griseldas fantastiska 2018. Benny the butcher har i år steppat fram som den otvivelaktigt starkaste rapparen i Griselda-campet. Hans grisiga och nästan slarviga flow (som påminner lite om hur Sean Price rappade) passar perfekt över den smutsiga och hårda atmosfären på skivan. Det är en skiva som är precis vad den utger sig för att vara: Tana Talk är gatan in i benmärgen. Råa och ärliga texter om ett oglamoröst gangsterliv – Benny the butcher berättar om hur det känns att missa jul varje år för att man sitter inne, och om ärren som ett liv på gatorna lämnar. Men det är också skrytbars och drösvis med ”håll er borta från mig”-attityd. Alchemist och Griselda-producenten Daringer gör sin grej på beatsen. Det är klassiska sample-tunga beats, boom bap-trummor och en hälsosam dos vinylsprak. Ett välförtjänt erkännande för den 33 åriga rapparen från Buffalo, New York. För att citera Royce da 5´9: ”formerly known as the best kept secret, I guess that I just leaked it”.

2. ANGUISH – ANGUISH

Anguish är en skiva som inte kommer ligga alla i smaken och den förtjänar den kanske största ”aquired taste”-brasklappen på den här listan. Anguish är ett helt osannolikt samarbete mellan den experimentella hiphopgruppen Dälek, Hans Irmer från det gamla Krautrockbandet Faust, och svenska saxofonisten Mats Gustavsson och trummisen Andreas Werliin från Fire! Orchestra. Det är så fullkomligt skilda musikaliska bakgrunder som möts och ändå sitter skivan samman så otroligt bra. All musik är inspelad under tre dagar i Tyskland, utan att artisterna tidigare hade spelat tillsammans i den här konstellationen. Det är en säregen skiva. En skiva där vackert bräckliga stunder av uppgiven spoken word-poesi möter klimax av rå ilska och kaos. MC Däleks röst ligger perfekt i de maskinlikt trummande beatsen och brottas med Mats Gustavssons saxofon – på bästa möjliga sätt.

1. Avantdale Bowling Club

Nya Zeeländaren Tom Scotts tolkning av jazz-hiphop är en av de mest renodlade kombinationerna av jazz och hiphop som har gjorts. Det är inte de klassiska piano- och saxofonlooparna med boom bap-trummor som vanligtvis kännetecknar jazzrap. Det är liveband och modal jazz, och rappen får anpassa sig efter musiken snarare än tvärtom. Avantdale Bowling Club är en genuin sammansmältning av jazz och hiphop som lyckas låta 1962 och 2018 samtidigt – John Coltrane möter JID. 

Scott bygger albumet kring introspektiv story telling-rap. Det är upplagt som ett coming of age-album fast för en 30-årig farsa från Nya Zeeland. Låten Years Gone By berättar om hans ungdom år för år, F(r)iends är en låt dedikerad till vänner som fastnat i drogmissbruk, Home handlar om hemlängtan och att känna sig vilsen. Det är ett moget album, ett sammanhängande och smart album. Välgjord och genomtänkt musik. Välskrivna och snygga texter. Det är mitt favoritalbum 2018.