Musiksvep: oktober 2019

Ett frostbitet musiksvep den här månaden. Oktober bjöd på ett sånt väder där man bara vill sitta inne och lyssna på musik. Som tur är så var jag i perfekt symbios med musikvärlden den här månaden; ju mörkare och kallare jag kände mig, desto mer bra musik släpptes. Mängden nya musiksläpp presenterade mig också med lyxproblemet att listan blev alldeles för lång. I slutändan lyckades jag inte trimma den kortare än 52 låtar – 3 timmar och 38 minuter enligt spotify. Så sätt igång ett överambitiöst långkok, eller måla ett landskap i akvarell och lyssna på spellistan i sin helhet. 

För säkerhets skull kanske jag ska börja med en brasklapp: Frank Oceans råmediokra DHL platsade inte på den här listan. En ruggig besvikelse. Die hard-fansen får vässa sina högafflar. Nu till listan!

Hiphopdelen är en stor påse gott & blandat den här månaden. Det finns södernhiphop från New Orleansrapparen Curren$y, en trapbanger från Guapdad 4000 med ett patenterat avskalat och hårt beat från Kenny Beats och features från Denzel Curry, Maxo Kream och Key. Det finns också grisig New York-rap i form av två Griselda projekt (Smoke DZAs ”7:30” och 38 Speshs ”never seen a man cry”) och det finns en Nate Dogg-osande västkustbanger i form av Kalifornienfödda Buddys singel Hollywood.

Jag har också tagit med Travis Scotts hajpade singel Highest In the Room. Låten har mötts med ojämn kritik, men jag gillar den. Det är en melodisk traplåt med autotunad rap/sång och den har ett vackert, öppnande slut; det låter som att den kan leda in i något spännande på Scotts kommande skiva. 

Men allra varmast vill jag rekommendera He is... I am från Atlantarapparen Grip. Låten har en första del som är mjuk och lätt och bygger på en lycksalig gospelsampling. Sedan byter den karaktär helt. Det krispiga och klara blir skitigt och statiskt och ett nattmörkt beat fyller hela ljudbilden med hård bas och trap-tripletter. Det är befriande med en ny, ung rappare från Atlanta som har en egen stil och gör ambitiös hiphop. Staden har (lite oförtjänt) fått ett rykte om sig att bara producera samma typ av triviala trapmusik.

Från hiphop till RnB. Det har varit en bra RnB-månad, men jag valt ut några favoriter att skriva om här. Big Momma från Jamla-artisten Heather Victoria är jazzig lågtempomusik med produktion från hyllade beatmakaren 9th Wonder och en rapvers från Big KRIT. 

Jag har också med den honungslena Castaway med Yuna, som har en väl avvägd rapvers från Tyler, the Creator. 

I samma del finns två låtar som genreblandar friskt men har RnB som grundsten:

Hector Plimmers Somebody Else. En låt som är jazzigt rnb:ig i själen, men där ljuden är elektroniska, förvrängda och knaggliga.

Och så låten Eternal Light där reggaefavoriten Chronixx backas av Anderson Paak.s band Free Nationals.

Jag har också med Mayer Hawthornes nya singel på listan. Hans nördiga preppy-look och discodrypande soul borde inte funka så bra som det gör. Det är musik att rulla ner rutorna på chevroleten och stadscruisa till. 

Popdelen är bra den här månaden också. Där finns nostalgiska Porches, storslagna MorMor och Tame Impalas reverbdränkta singel It Might Be Time för att nämna några.

Det finns också höstmelankolisk folkmusik. Indieälsklingarna Big Thief har släppt ett nytt album – ett riktigt 90-talskärleksbrev. Albumet blandar högt och lågt men där finns några riktigt bra låtar. Lyssna på låten Forgotten Eyes. Jag tog också med kulthjälten Bonnie ”Prince” Billy och hans singel In Good Faith. Det är en sorgsen liten ballad. En försiktig gitarr och ett trevande pianoplonk ackompanjerar Billys mjuka röst.

Om mjuka popmelodier inte är din kopp te så rekommenderar jag postpunkarna Bambaras nya singel Serafina, eller Algiers Dispossession. Atlantarockarna Algiers låter mer som sig själva på Dispossession, som är den första singeln till deras kommande album. Låten är en perfekt sammanfattning av vad Algiers är: ett politiskt band som sömlöst sammanför soul, rock och jazz. Som en tung, industriell gospel. Det är en stark låt med hög energi. 

Sen kommer den där svårdefinierade delen av listan med massa blandad elektronisk musik. Först kommer nya zeeländarna Fat Freddys Drops nya singel Kamo Kamo. Fina, Fina Fat Freddys. Deras eklektiska mix av reggae, dub, neo-soul, pop och elektronisk musik är alltid kul att lyssna på!

Annars finns det ett par låtar som jag vill ge ett extra omnämnande i den här delen:

KOREA TOWN ACID:s singel Want U. Det är riktig, klassisk Detroit-house – röstsamplingar, det rådigitala keyboardet – hela schabraket. Want U är hård och karg, men samtidigt svängig. 

Jag vill också nämna Caribous singel Home. Caribou prickar helt rätt i den smala subgenren Plunderphonics; Avanlanches-inspirationen flyter som blod genom låten. Soulsamplingen är densamma som J Dillas brorsa Illa J använde i sin låt med samma namn. Och sist, men inte minst, vill jag ge en stor shout-out till Chanel Tres fantastiska house-remix av rapparen Tyler, the Creators låt Earthquake. 

Bort från USA och Storbritannien ska vi också. Isreal/Jemen-baserade bandet El Khat har släppt en överfet folk/funk/jazz-låt med drivande trummor och bas, inramat av en känslig blåssektion. Det är fantastiskt precist producerat. Vad sångaren, Eyal El Wahab, sjunger om har jag dock inte en aning om – jemenitisk arabiska är inte min starkaste sida. 

Genreblandande kvartetten Penya gör afrokubansk musik i electroskrud. Heyye heter den nya singeln. Och apropå Kuba så har den kubanska producenten och trumpetaren Yelfris Valdés släppt en ny skiva som är värd att lyssna på. Kolla in den nedtonat funkiga låten Aceleyo Ana. 

I min månatliga Brasilienkoll vill jag rikta lite extra strålkastarljus på 21-åriga Ana Frango Elétrico som släppte albumet Little Electric Chicken heart härom månaden. Jag glömde att ta med det på septemberlistan, så det får ta plats här istället. Jag tog med låten Promessas e Previsões, men hela skivan är fantastiskt bra. Det är jazzig MPB med ett stort sound: gitarrer, blås, trummor och kör. I brassesektionen bör också Maus Hábitos från de jazziga postrockarna maquinos nämnas; krispigt rena gitarriff och avlägsna saxofonmelodier strösslat med fragmentariska sångslingor. 

Listan avslutas som vanligt med jazz. Det finns soulig jazz från Erik Truffaz och José James, klassisk modal jazz från Matthew Halsall och hiphopig jazz från Blind Mic – åtta jazzlåtar totalt. Oktoberlistan är verkligen en lista för jazzälskare. Går perfekt med kvällsdrinken för att fira att det där evinnerliga långkoket äntligen är klart. 

Här är listan i sin helhet: Oktober 2019. Kryp ner under era noppriga gamla filtar, brygg en kanna te och LYSSNALYSSNALYSSNA. Den objektivt, otvivelaktigt bästa oktobermusiken. 

John Coltrane – Blue World

En rykande färsk 55-åring. Blue World är en samling bortglömda inspelningar med John Coltrane och The Classic Quartet.

Ett tidigare icke släppt John Coltrane-album som har legat och samlat damm i 55 år. Visst låter det kusligt bekant? För bara ett år sedan släppte Impulse! Records den hyllade Both Directions at Once: The Lost Album. Ett album med gamla Van Gelder-inspelningar från 1963 som lades på hyllan innan Coltrane hann avsluta det. Nu släpper Impulse! Records Blue World. En samling nygamla Van Gelder-inspelningar från 1964. Likheterna är onekligen slående. 

Det finns dock några viktiga skillnader. Both Directions var ett tilltänkt nytt album som aldrig realiserades. Blue World är en samling inspelningar som gjordes på förfrågan av filmskaparen Gilles Groulx till den småkultiga filmen Le chat dans le sac. Groulx använde sig i slutändan bara tio minuter Coltrane i filmen, resten lades på hyllan. Masterbanden hamnade hos kanadensiska filminstitutet, men var aldrig tänkta att släppas som ett album. En engångsgrej till en film bara. Coltrane hade annat att tänka på. För några år sedan landade dock banden i händerna på Impulse! som ville släppa inspelningarna som ett album. Det blev ett utdraget gräl om vilka som egentligen ägde rätten till albumet, men Impulse! fick slutligen rätt. Och nu, 55 år efter att det spelades in, finns musiken äntligen tillgänglig för oss dödliga. 

Blue World är inspelat med den så kallade ”klassiska kvartetten”: McCoy Tyner på piano, Jimmy Garrison på pass och Elvin Jones på trummor. Det är en kvartett i världsklass, i högform. Inspelningarna är gjorda mellan albumen Crescent och den klassiska A Love Supreme – en tidsperiod som får det att vattnas i munnen på de flesta Coltrane-fans. 

Albumet innehåller bara en ny komposition och det är titelspåret, men att nya Coltranelåtar fortfarande kan dyka upp, 52 år efter hans död är anmärkningsvärt bara det. Låten, Blue World, är ett barn av sin tid. Den fullkomligt frodas i ett modalt jazzmys, löst och improvisatoriskt, men känns ändå förvånansvärt mycket som en fullt realiserad låt.

Resterande låtar är tolkningar av gamla Coltrane-kompositioner. Skivan inleds och avslutas med två olika tagningar av klassikern Naima. Det ramar in albumet fint – och de två versionerna är mycket, mycket bra. Samtidigt känns det lite tråkigt. Naima är en låt som någon som bara är det minsta familjär med Coltrane har hört tusen gånger. 

Låtarna lider lite av att omständigheterna för inspelningarna var så lediga och spontana. Versionerna är inte speciellt olika originalen: det händer inget explosivt eller spännande. Det lutar mer åt jamsession än uttänkta omtolkningar. 

Det finns förstås skillnader från originalen. Tolkningen av Tranening In inleds med en tre minuter lång basgång som bygger upp låten bakifrån. Det är ett snyggt grepp och en av höjdpunkterna på skivan. Och tolkningen av Like Sonny är mer nedkokt, och mindre studsig. De bortskalade swing-trummorna till fördel för ett mer stötigt och rytmiskt trummande är effektivt. En mycket bra version. De tre versionerna av Village Blues blir dock lite långrandiga. Det är en bra låt, en lite obskyrare Coltrane-låt. Men det är inte en låt som förtjänar tre platser på en åtta låtar lång skiva. 

Blue World är en inblick i en otroligt spännande period i jazzhistorien och det är en ögonblicksbild av fyra musiker på toppen av världen. Kanske kan man ifrågasätta värdet i en 55 år gammal jamsession med flera tagningar av samma låtar. För vem är en sån skiva? 

Även om det ibland känns säkert, så är allting så väldigt välgjort. Musiken är vacker och inspelningarna är superba. Skivan är på sätt och vis en historisk artefakt snarare än en samling ny musik. Men nya inspelningar från en av de bästa jazzuppsättningarna någonsin – det ska vi vara glada för. För vem är Blue World? För Coltranefantasten! För Jazzälskaren!

Musiksvep: maj 2019

Några snabba midsommartankar om musik:

Det är svårt att hitta ny musik som ligger utanför spotifylistornas och stormediernas räckvidd. Framförallt inom vissa genrer. Sån musik hamnar lätt utanför helt hållet, eller fastnar i en snobbigt liten nördgrupp. Så det finns en poäng i att plocka fram alla typer av utanför-musik, och blanda med den mest lättillgängliga. Det tycker iallafall jag. Så jag gör mina musiksvep som jag skulle vilja läsa dem. Som en picknickkorg med massa olika typer av musik där man kan välja och vraka och kanske hitta något som man aldrig hade lyssnat på annars. För ny musik finns i överflöd. Och det finns saker att tycka om nästan överallt.

Maj har kommit och gått med marginal vid det här laget, och med det en massa ny musik att plöja igenom. Hög tid för ett nytt musiksvep med andra ord. Maj har varit en bra och bred musikmånad och jag har försökt spänna min metaforiska musikbåge över hela spektrat och representera så mycket som möjligt. Något för alla. Säkert också allt för någon.

Men jag vill ändå börja i en helt annan ände. En stark kandidat till årets absolut sämsta låt har nämligen släppts i maj. Det är Tom Macdonald – affischnamnet för vit, kränkt man-fenomenet – och hans nya anthem för hjärndöda. Straight White Male heter låten. Förstås. Lyssna på egen risk. Det är genuint svårt att avgöra om han är ett avancerat troll eller bara helt galen.

Så då till det roliga. Min spellista. Mina majfavoriter. Det finns elektronisk musik från Ghost Culture, Quantic och den mjuka house-mys-producenten DJ Seinfeld – men jag vill också passa på att nämna det nybildade multikulti-projektet African Express. Ett projekt som vill lyfta lokala afrikanska talanger som försöker bryta sig bort från världsmusikstämpeln. Blur- och Gorillaz-frontmannen Damon Albarn har inte helt otippat sina fingeravtryck över det hela. Lyssna på låten Johannesburg med månadens längsta featurelista.

Det finns svängig musik och det finns svårdefinierad smältdegelmusik på min majlista. Lyssna till exempel på Ajates och ny.kos afro-funklåt med starka elektroniska inslag. Eller Mauskovic Dance Bands nya singel Late Night People. Plågsamt dansvänligt. Det finns också ny musik från västafrikanska supergruppen Les Amazones d’Afrique och den kongolesiska rumba-legenden Dizzy Mandjeku. Eller varför inte lyssna på det tyska enmansbandet Muito Kaballa. Musiken låter ungefär lika tysk som namnet. 

Ingen Street66-lista är heller komplett utan en snabb uppdatering över mina bästa brasilianska 70-talslegender och vad de har haft för sig. Ett favoritsegment, helt klart. Den här månaden har discokungen Marcos Valle, jazz-funkarna Banda Black Rio och tropicalia-drottningen Gal Costa alla släppt nytt. Gubbigt och tantigt, och underbart bra.

Det finns också musik för den som gillar skrik och skrän och noll procent sväng: Bristol-punkarna IDLES har släppt en ny, stenhård, singel och ryska rockbandet Gnoomes har släppt ett helt album med Gnissel och tunga 80-talsvibbar. Otroligt bra.

Sen finns det mer lättsmält och mer gladlynt pop. Sufjan Stevens nya singel Love Yourself är bräckligt vacker, Inner Waves låt Mushroom är underbart lekfull, men om jag skulle välja en popfavorit från maj så skulle jag nog ändå välja svenska Amasons avskalade singel You Don’t Have To Call Me. Och till alla som fnyser åt lättsam pop: jag har er rygg, oroa er inte. Lyssna på Holly Herndons låt Frontier och njut av glitch-flummet. Det är en svårbeskriven låt men för er som har sett 90-talsanimen Ghost in the Shell så påminner den lite om introlåten Making Of A Cyborg (på bästa möjliga vis) – fast med skarpa glitchljud och tunna trummaskiner. Sen vill jag också ge en stor shout-out till nya, spännande, stockholmsbaserade bandet June Vide som har släppt två honungslena drömpop-singlar. Supporta era lokala band, särskilt när musiken låter så här bra. 

Hiphop och R&B-sektionen är som vanligt extra allt och smockfull med härligheter. Den här månaden går det från Boombap, till industriell hiphop, till trapbangers. Här finns två fantastiska Flying Lotus-låtar, en DJ Premier-producerad boombapbanger, en postum Nipsey Hussle-låt från DJ Khaleds senaste album, låtar från brittiska Skepta och Slowthai, och här finns Style Ain’t Free med Moneybagg Yo och Offset – enkel och ren trap som inte krånglar till det, hårda 808s och lika hårda tripletter. Som det ska vara. Här finns också en av mina favoriter från maj månad: No Gangster. Det är ett samarbete mellan den hajpade Londonsaxofonisten Shabaka Hutchings och afrorapparen Kojey Radical. Ett skönt blåsgroove och Fela Kuti-referenser i första raderna. Som klippt och skuret. 

Spellistan avslutas med jazz – den obestridda mästergenren när det kommer till att avsluta dagen på rätt sätt. Här finns ett svängigt samarbete mellan trumpetaren Theo Croker och Reggaeartisten Chronixx. Här finns det spirituella jazzeposet The Colors That You Bring med Damon Locks och Black Monument Ensemble. Men här finns också den där typen av snäll kvällsjazz som jag är otroligt svag för. Inget jazznörderi, bara välljudande. Inget skavande och inget obehagligt. Ett perfekt avslut på dagen och, i det här fallet, också min majlista. 

Listan hittar ni som vanligt HÄR. 

Le Bien, Le Mal

Jag är uppvuxen på Gurus Jazzmatazz-plattor. Varje fredag när jag var liten så lyssnade vi på ”fredagsmysmusik” som i praktiken bestod av en jazzig mix av neosoul och hiphop, dominerad av Gurus jazzmatazz förstås. Därför rymmer skivorna många speciella och nostalgiska känslor för mig. Även om jag älskar alla fyra inslag i jazzmatazzserien så är den första skivan den mest kritikerrosade och förmodligen den som de flesta också är bekanta med. Det är utan tvekan den mest jazzinfluerade, (de senare skivorna lutar mer åt soulhållet) där den enda hiphopgästen på albumet är den franska emceen MC Solaar på låten Le Bien, Le Mal. När jag flera år senare började utforska musik mer på egen hand så letade jag upp denna MC Solaar som jag hade hört så många gånger tillsammans med Guru – för att höra hur han lät på egen hand. Jag snubblade över hans Prose Combat från –94 och älskade den. Jazzig, lugn och på samma gång rakt igenom hård hiphop. Med tiden tröttnade jag dock lite på skivan, hiphop är svårt när man inte förstår ett ord av vad som sägs, och Prose Combat förpassades någonstans till bakre delarna av hjärnan. Minnet samlade damm medan jag dök allt djupare i den kvicksanden som är amerikansk hiphop.

Sedan hände något märkligt igår. Jag lyssnade på musik och lagade mat när jag slog huvudet i bänken sådär hårt att man måste sitta ner en stund medan sinnena pusslar ihop sig. Då dök en låt från Prose Combat upp i huvudet, liksom från ingenstans. Nouvelle Western. Den enda låttiteln som jag hade lagt på minnet. Jag gick in på spotify för att se om skivan fanns där, vilken den tyvärr inte gjorde. Istället möttes jag av ny musik. Géopoétique: en skiva från november, i år!

Stillandet av min nostalgi kunde vänta, det kändes som upplagt för att jag skulle snubbla över något fantastiskt igen. Sådär som med Prose Combat. Blixt från klar himmel. Men. Tyvärr står inte alltid stjärntecknen i rätt ordning för sådana mirakel. Géopoétique visade sig vara rakt igenom usel. MC Solaar ger sig i kast med varenda modern rap-kliché du kan tänka dig: poprap, traptrummor, housebeats och lökigt sjungna refränger i bästa G-Easy-stuk. Vad texterna beträffar förstår jag fortfarande inte ett ord men med låttitlar som Tarzan et Jane och Adam & Eve, behöver man verkligen någon kontext?

Såklart. Döda inte dina hjältar. Fast i det här fallet gjorde han det mot sig själv.