Kanye West – Jesus Is King

Kanye West är inte en vanlig artist. Hans namn bär med sig mer än låtarna han har producerat. Han är en viral-Midas – allt han rör vid blir till debatt. Han är en person som kan vända hela världen mot sig med ett enda uttalande och sedan få dem tillbaka på sin sida med ett fingerknäpp. Men med Jesus is King har han delat sin fanbase på mitten med en köttyxa. 

Dagarna innan Jesus is King släpptes ställde West upp i ett antal intervjuer där han passionerat pratade om sin nyfunna tro och att saker som synd och mental ohälsa låg bakom honom. Bland klassiska kanyeismer, som att kalla sig den största artisten och modeskaparen någonsin, tog han upp tunga frågor som rör religion och rasism. Han pratade om hans tuffa 2018 och om kontroverserna som hans publika Trump-stöd skapade.

– Mina föräldrar har slagit sig blodiga för min rätt att rösta på vem jag vill, sa han.

I kommentarsfältet var många snabba med att geniförklara West. Han har en omisskännlig förmåga att med styltor balansera på gränsen mellan galenskap och genialitet. ”Jag skäms för att jag kallade honom tokig”, skrev en, ”Han påminner mig om Martin Luther King”, skrev en annan. Nåja. Den där sista kommentaren var det inte många som skrev under på.

Om de inledande styckena (och titeln på albumet för den delen) inte gjorde det tydligt nog, så tål det att upprepas: Jesus is king är ett kristet album. Men den som har hoppats på en regelrätt gospelplatta i stil med hans ”sunday service”-gudstjänster, blir besviken. Det är gospelinspirerat, men det är ett hiphopalbum i grunden. Ett drogfritt, svordomsfritt och tyvärr också ganska innehållslöst hiphopalbum. 

Texterna består till plågsamt stor del av kristna plattityder av typen ”Jesus, please heal, Jesus, please forgive” och uttjatade gudametaforer. De få ansatserna till politiska kommentarer är uddlösa (”Thirteenth amendment, gotta end it, that’s on me”) och han är om möjligt ännu uddlösare på låten On God där han i sann verklighetsfrånvänd miljonärsanda beklagar sig över höga inkomstskatter (”The IRS want their fifty plus the tithe, man thats over half the pie”).

West har aldrig varit en stor textförfattare, men han har alltid varit underhållande. Hans enorma ego har serverats med en portion humor och en viss självdistans. Gamla Kanye rappade: ”I had a dream I could buy my way to heaven. When I awoke, I spent that on a necklace”. Nyfrälsta Kanye rappar ”Jesus is our rock”. Och jag vet. Det är problematiskt att hylla hans maniska musik, påeldad av psykisk ohälsa, och känna sig ljummen inför hans positiva, religiösa musik. Men texterna på Jesus is king är bara inte tillräckligt bra. Det finns sätt att göra kristna och spirituella texter intressanta – Brother Ali gör det, till och med Kendrick Lamar gör det ibland.

– Are you a Christian rapper now?

– I am a Christian everything

Kanye West svarar på frågor om sitt nya album på Jimmy Kimmels Talkshow.

En styrka i ett bra gospelalbum är att den känslomässiga kärnan får rum att både växa och mjukna. Det har andningspauser och det har stunder där euforin byggs upp och urladdningen närmast tvingas på lyssnaren. På Jesus is king är det tvärtom. Det finns inte rum att känna någonting förrän nästa idé kastar sig över en. Låtarna biter varandra i svansen. Allt börjar för fort och slutar för abrupt. Det är som en albumupplevelse i komprimerat format. Eller som att bara lyssna på förhandssnuttarna på itunes. Den värsta förövaren är skivans sista låt Jesus Is Lord, som bygger upp en mäktig kör av trumpeter och mässande som efter 49 sekunder kulminerar i – ingeting, slut på låten, slut på skivan. I ”sunday service”-gudstjänsterna är låtarna levande och tillåts dra ut på tiden. På Jesus is king är låtarna nedtrimmade tills det bara är ben och senor kvar.

Det finns vissa undantag. Låten Water till exempel – en krispig soullåt där West balanserar den avskalade och karga instrumentala delen med sångaren Art Clemmons slicka RnB-röst och gospelkören bakom honom. I bakgrunden av mixen ligger de lätta trummorna och wah-wah-gitarren. Låten är ingen storslagen höjdpunkt, men den får iallafall plats att existera. Samma sak med låten God Is där Kanye sjunger med sprucken röst över gospelpiano och sångsamplingar.

Produktionen lyfter ändå skivan ur det helt mediokra. Blandningen av gospelmusiken och den hårda 808-basen fungerar perfekt. Låten Follow God visar på en potential som frustrerande nog aldrig realiseras; en trumtung låt med tjock bas och en gospelsampling. Och dessutom är texten befriad från trötta kristna klichéer. Tyvärr tar låten slut efter en minut och 45 sekunder och leder rakt in i lökfesten som är Closed On Sunday – en av de svagaste låtarna på skivan. 

En av de stora snackisarna kring albumet är att West lyckats sammanföra bröderna bakom hiphopduon Clipse (rapparna Pusha T och No Malice) efter ett tio år långt uppehåll. Den speciella stunden slarvas dock bort på låten Use This Gospel, som har ett av skivans svagaste beats och ett malplacerat saxofonsolo från Kenny G (kungen av den obehagligt oförargliga musiken och jazzvärldens största hackkyckling). Den hajpade återföringen avhandlas i förbifarten. 

Jesus is King gör inte mycket för att förbättra folks redan misstänksamma inställning mot artister som genomgår en ”religiös period” (se: Bob Dylans utskällda kristna album i början på 80-talet). Produktionen är mestadels bra och albumet innehåller ett par höjdpunkter som Selah och Follow God, men på det stora hela är det en besvikelse. Det är fragmentariskt och saknar riktig riktning och texterna är ibland outhärdligt dåliga. 

Online går folks åsikter isär – från odödligt mästerverk till stendöd sörja. Grejen (som fans är snabba att påpeka) med Kanye West är att hans album ibland blir oförtjänt hårt kritiserade för att han gör nyskapande och annorlunda saker. Det är en otjänst att recensera hans musik efter bara ett par lyssningar. Men jag har låtit skivan marinera över helgen och jag kan redan nu, bortom allt tvivel, konstatera att: det här håller inte måttet. 

John Coltrane – Blue World

En rykande färsk 55-åring. Blue World är en samling bortglömda inspelningar med John Coltrane och The Classic Quartet.

Ett tidigare icke släppt John Coltrane-album som har legat och samlat damm i 55 år. Visst låter det kusligt bekant? För bara ett år sedan släppte Impulse! Records den hyllade Both Directions at Once: The Lost Album. Ett album med gamla Van Gelder-inspelningar från 1963 som lades på hyllan innan Coltrane hann avsluta det. Nu släpper Impulse! Records Blue World. En samling nygamla Van Gelder-inspelningar från 1964. Likheterna är onekligen slående. 

Det finns dock några viktiga skillnader. Both Directions var ett tilltänkt nytt album som aldrig realiserades. Blue World är en samling inspelningar som gjordes på förfrågan av filmskaparen Gilles Groulx till den småkultiga filmen Le chat dans le sac. Groulx använde sig i slutändan bara tio minuter Coltrane i filmen, resten lades på hyllan. Masterbanden hamnade hos kanadensiska filminstitutet, men var aldrig tänkta att släppas som ett album. En engångsgrej till en film bara. Coltrane hade annat att tänka på. För några år sedan landade dock banden i händerna på Impulse! som ville släppa inspelningarna som ett album. Det blev ett utdraget gräl om vilka som egentligen ägde rätten till albumet, men Impulse! fick slutligen rätt. Och nu, 55 år efter att det spelades in, finns musiken äntligen tillgänglig för oss dödliga. 

Blue World är inspelat med den så kallade ”klassiska kvartetten”: McCoy Tyner på piano, Jimmy Garrison på pass och Elvin Jones på trummor. Det är en kvartett i världsklass, i högform. Inspelningarna är gjorda mellan albumen Crescent och den klassiska A Love Supreme – en tidsperiod som får det att vattnas i munnen på de flesta Coltrane-fans. 

Albumet innehåller bara en ny komposition och det är titelspåret, men att nya Coltranelåtar fortfarande kan dyka upp, 52 år efter hans död är anmärkningsvärt bara det. Låten, Blue World, är ett barn av sin tid. Den fullkomligt frodas i ett modalt jazzmys, löst och improvisatoriskt, men känns ändå förvånansvärt mycket som en fullt realiserad låt.

Resterande låtar är tolkningar av gamla Coltrane-kompositioner. Skivan inleds och avslutas med två olika tagningar av klassikern Naima. Det ramar in albumet fint – och de två versionerna är mycket, mycket bra. Samtidigt känns det lite tråkigt. Naima är en låt som någon som bara är det minsta familjär med Coltrane har hört tusen gånger. 

Låtarna lider lite av att omständigheterna för inspelningarna var så lediga och spontana. Versionerna är inte speciellt olika originalen: det händer inget explosivt eller spännande. Det lutar mer åt jamsession än uttänkta omtolkningar. 

Det finns förstås skillnader från originalen. Tolkningen av Tranening In inleds med en tre minuter lång basgång som bygger upp låten bakifrån. Det är ett snyggt grepp och en av höjdpunkterna på skivan. Och tolkningen av Like Sonny är mer nedkokt, och mindre studsig. De bortskalade swing-trummorna till fördel för ett mer stötigt och rytmiskt trummande är effektivt. En mycket bra version. De tre versionerna av Village Blues blir dock lite långrandiga. Det är en bra låt, en lite obskyrare Coltrane-låt. Men det är inte en låt som förtjänar tre platser på en åtta låtar lång skiva. 

Blue World är en inblick i en otroligt spännande period i jazzhistorien och det är en ögonblicksbild av fyra musiker på toppen av världen. Kanske kan man ifrågasätta värdet i en 55 år gammal jamsession med flera tagningar av samma låtar. För vem är en sån skiva? 

Även om det ibland känns säkert, så är allting så väldigt välgjort. Musiken är vacker och inspelningarna är superba. Skivan är på sätt och vis en historisk artefakt snarare än en samling ny musik. Men nya inspelningar från en av de bästa jazzuppsättningarna någonsin – det ska vi vara glada för. För vem är Blue World? För Coltranefantasten! För Jazzälskaren!

Mer öppet och färgglatt från rapparen Aesop Rock på hans nya samarbete med electronica- och psykrock-producenten Tobacco. Plastigt och roligt – på gott och ont. 

Aesop Rocks egensinniga och skruvade metafor-rap har gjort honom till en kultfigur inom hiphopens underjord. Han har också blivit lite av en småkändis i vissa hiphopkretsar efter att några collegeungdomar med för mycket tid på sina händer sammanställde en graf med de rappare som använder flest unika ord och kom fram till att Aesop Rock är det outtömliga ordförrådets obestridda mästare. Men Aesop Rock är ingen gimmickrappare. Han är en av de mest pålitliga rapparna att komma ur 90-talets indie-hiphopvåg och han har släppt konstant spännande material i mer än 20 år.

Den 42-årige Aesop lutar sig tillbaka på samma kluriga och ordrika rap som han alltid gjort, men Malibu Ken är ändå ett steg utanför hans normala sound. Han har flirtat med electronica tidigare, men aldrig fullt ut. För samtidigt som han är en skruvad hiphop-outsider så är han också en del av den ”backpack”-hiphopscen som gärna claimar ”riktig hiphop” och rappar om Big Daddy Kane och Rakim. På så vis kan samarbetet med Tobacco kännas lite märkligt. Och det är det också – iallafall stundtals. Det är väldigt långt från de experimentella och ofta rockiga beatsen som Aesop Rock har rappat över tidigare. Tobaccos beats är plastig electro-funk och tunna klapp-trummor. När det är bra är det lekfullt och flytande, när det är dåligt för det tankarna till det där ihåliga 80-talssoundet där varken basen eller trummorna slår hårt nog. Högt och lågt med andra ord. På 1+1=13 passar till exempel Aesops avslappnade flow och poetiska bildspråk perfekt över det rymdigt drömlika beatet och de mjuka syntvågorna. Men ibland skaver Tobaccos beats väl hårt mot Aesops rap. De märkliga skräckfilmsorglarna på Sword Box, de bakvända skriksyntarna på Dog Years – det är lite väl långt från hiphop.

Något som Tobacco iallafall har åstadkommit på Malibu Ken är att locka fram en ny ledighet ur Aesops rap. Han har alltid varit rolig, men på Malibu Ken lyser hans morbida metafor-humor igenom tydligare än någonsin. Det är inte direkt punchline-humor, det är mer indirekt historieberättande. På låten Churro så berättar Aes om två folkkära örnar i hemstaden Pittsburgh som för ett par år sedan följdes av invånarna via en webcam. En morgon hade de fångat en katt som de tog upp i sitt bo och slöt i stycken live framför tusentals chockade tittare. I sin version av berättelsen låtar Aesop Rock kattägaren sitta hemma och deppa över förlusten av sin katt. För att få tankarna på annat så sätter han på live-kameran från örnboet, bara för att få se sin älskade kisse ätas levande ”like it´s a fucking churro”. 

Aesop Rock är fantastiskt skicklig på att plocka upp annorlunda och obskyra ämnen att rappa om. Han är en förkämpe för allt det fula och förkastliga. Webcam-örnarna, en berättelse om en svamp som växer i hans bil och den sorgliga och brutala berättelsen om Ricky Kasso som på 80-talet brutalt mördade en kompis och skapade en seriös debatt om faran med att lyssna på metal-musik och satansdyrkan. Allt får plats i hans historieberättande. Det är där, djupt i texterna och i Aesops story telling, som skivan verkligen skiner. Han hittar ofta poänger i till synes obetydliga anekdoter. På låten Tuesday, där han rappar om att hans förfärade granne hittar en svamp som har växt i hans bil, skakar Aesop obrytt på huvudet och konstaterar: 

“I can’t even keep a cactus alive when I’m present,
When I’m gone it’s a ground breaking botanical epic.
From desolate to little shop of horrors in a second,
It’s weird knowing life thrives more when you exit.”

Han gör det han rappar om spännande – även om han ibland gömmer sina poänger bakom omöjligt tjocka lager av metaforer och svårt språk. Det kan låta avskräckande och pretentiöst men det handlar mycket om att inte förvänta sig punchlines eller sårbara och politiskt laddade texter. Och om man orkar leta finns det nästan alltid något att hämta.

Tobaccos lättviktiga beats är en otippad matchning till Aesop Rocks tunga texter. Men för det mesta fungerar det förvånansvärt bra. Det är kul att höra en mer avslappnad och humoristisk sida av Aesop Rock och många av låtarna är riktigt roliga att lyssna på – inledningsspåret Corn Maze är en underbar hiphopflumbanger – men ibland blir det lite för mycket med den tunna plastproduktionen och Aesops okonventionella flow och krävande texter och skivan tappar fokus.