Kendrick Lamar – Mr. Morale & the Big Steppers
Det har snart gått en vecka sedan Kendrick Lamar släppte Mr. Morale & the Big Steppers. Det här är tankarna jag tänkte när jag hörde den för första gången, och tankarna jag tänker nu. Inte riktigt en recension. Mer av en spridd samling kommentarer.
Jag hade halsfluss när Kendrick Lamar släppte ”To Pimp A Butterfly” 2015. Jag var hemma själv och hörde plattan i ett vakuum – innan bloggare, tyckare och recensenter hade hunnit säga sitt. Jag minns att jag tänkte: ”jag fattar inte allt det här, men jag tror att det är ett mästerverk”. Mr. Morale & the Big Steppers är om möjligt ännu mer svårforcerat.
Det är ett album är så fullpackat med idéer och tematik att jag måste sitta med block och penna när jag lyssnar, för att samla mina tankar. Efter fem dagar av att köra hjärnan på högsta kapacitet är min analys följande: det är kanske Kendrick Lamars viktigaste album hittills, men också ett av de tråkigare.
Ni får tolka mig rätt här. Mr. Morale är ett riktigt bra album, ett av årets bästa, men det är också hans mest indirekta – på hälften av låtarna viskar han sina raprader. Det är ett album fullt av nedtonade låtar som tvingar en att fokusera på texterna. På tidigare projekt har han mästerligt smugit in budskap i färgglada bangers (tänk ”Swimming Pools”, ”Alright” och ”DNA”) – här ligger det mesta dolt i ett melankoliskt skimmer.
Huvudtemat klingar bekant för inbitna Kendrickfans. Generationstrauman – något han har utforskat sedan Good kid, m.A.A.d city. Men där han tidigare har använt historiska ärr för att prata om rasism och mentalitet i områdena där han växte upp – riktar han här uppmärksamheten inåt. Mr. Morale är ett skivsläpp från en artist som har spenderat sin 1855 dagar långa paus sedan DAMN med att jobba på sig själv. Det är en rå, mogen och uttömmande djupdykning i det egna sinnet.
Introlåten ”United In Grief” flätar samman en rad tankar på samma tema: att vara världens största rappare och samtidigt känna sig tom inuti. Relaterbart? Ja, på något vis lyckas han faktiskt ta ner det på en nivå som blir begriplig också för oss mellanmjölkare. Han rappar om att komma från fattigdom till pengar, om att spendera sina pengar på en Rolex som han använder en gång – om att behandla sin emotionella fattigdom med pengar. Och om att må piss. Att gå till en psykolog. Det är ett intro som sätter tonen för hela skivan.
Mr. Morale & the Big Steppers är som en Matrjosjkadocka som öppnar sig mer för varje gång man lyssnar. Det är lätt att känna sig som en släthjärna när man sitter med textraderna på mobilen och försöker hänga med i de texttunga verserna, men sanningen är att man inte behöver begripa helheten för att hitta geniala stråk i enskilda låtar, stycken eller strofer.
Den första genialiteten jag fastnade vid var den snuskigt välskrivna ”Father Time” där Kendrick rappar om sina ”daddy issues”. Uttrycket används vanligtvis för att snacka skit om kvinnor med lösaktig moral (är det så jänkarhögern uttrycker sig?) för att de söker manlig uppmärksamhet för att fylla luckan deras frånvarande pappor har lämnat – typ. Men Kendrick använder det i stället för att beskriva hur skadliga pappa-son-relationer leder till unga män som inte kan hantera sina känslor och som samlar på ilskan tills de spricker. ”Daddy issues made me learn losses, I don't take those well. Momma said, ’That boy is exhausted’, he said, ’Go fuck yourself’. If he give up now, that's gon' cost him, life's a bitch”, rappar han. Låten höjs ett extra snäpp av Samphas otroligt snygga refräng på på dryckestema om undertryckta känslor (bottled up) och den snygga machometaforen (no chaser).
Musikaliskt är Mr. Morale och touchar vid någon form av nedtonad hiphopsurrealism. Kendrick rappar över beats som ibland är molande, hårda och avskalade (som på ”Silent Hill” med sin djupa 808-basgång) och ibland drar åt neosoul/r&b-hållet (som på ”Die Hard” som samplar Khadja Bonets ”Remember the Rain”). Ibland är är beatsen avklädda, bara piano och trummor.
Det finns något filmiskt i de sparsmakat utspridda stråkarna och någonstans i Duval Timothys okonventionella, enkla och rena pianospel finns ett stråk av jazzminimalism. Det här är en Kendrick utan funk. En råare och mer svårfångad Kendrick.
Det är också en skiva utan några tydliga hits (”N95” har potential, men är inte på samma nivå som ”Humble”, ”King Kunta” eller ”Swimming Pools”). Visst. Här finns ”Rich Spirit” med sin beroendeframkallande refräng: ”Stop playing with me ’fore I turn you to a song”, men det är också en av få låtar som sviks av sina verser.
Direkt efter ”Rich Spirit” följer skivans minst radiovänliga låt – ”We Cry Together”. Det är inte så mycket en låt som det är ett fullblodigt bråk. Kendrick och skådisen Taylor Paige (som gör en otrolig insats) spelar ett grälande par som kastar förolämpningar mot varandra över ett smutsigt Alchemistbeat. Jag har sett folk jämföra låten med Eminems ”Kim”, men jag vettefan alltså. Den påminner mig mer om MF DOOM:s Victor Vaughn-duet ”Can I Watch” med Apani B, fast med mindre humor och högre känslosvall.
Efter den känslomässiga urladdningen tar albumet något av en vändning i andra halvan. ”Count Me Out”, den första låten på skiva 2, inleds med orden ”Session 10. Breakthrough”.
Kanske ser jag hägringar i anteckningsblocket, men jag tycker att det känns som att Kendrick på andra halvan av skivan rappar med mer förståelse och insikt. Den tomma besattheten av att köpa dyra märkeskläder och accessoarer som han raljerar om på ”N95”, ser han mot slutet av skivan i stället som ett sätt att hantera trauma. ”I know the secrets, every other rapper sexually abused. I see them daily burying they pain in chains and tattoos”, rappar han på ”Mother I Sober”.
Andra halvan innehåller också skivans mest omdiskuterade låt: ”Auntie Diaries”. Låten handlar om två transpersoner i hans närhet, en kusin och en faster. Kendrick rappar från en ung killes perspektiv, som inte förstår vad deras transidentitet innebär. En ung kille som får höra från kyrkan att det är fel och onaturligt och som inte ser att hans släktingar blir kränkta över orden han använder.
Det är en av årets mest spännande låtar för att den öppnar en konversation som inte vanligtvis får ta plats i hiphopens finrum. Men det är också en låt som har väckt en del ilska. Kendrick gör en poäng av att vissa ord inte går att separera från sin betydelse. Han berättar att hans kusin fick honom att tänka om kring f-ordet genom att jämföra det med när Kendrick själv avbröt en spelning för att en vit tjej rappade n-ordet när hon bjöds upp på scenen. När han återger konversation upprepar han ordet högt tre gånger (”F*****, f*****, f*****, we can say it together. But only if you let a white girl say n ****”). Man kan såklart tycka vad man vill om det. Men jag är i alla fall glad att låten – och diskussionen – nu existerar.
Han utvecklar också sina tankar kring ”våld föder våld” ännu tydligare ju längre albumet lider. Han pratar vid flera tillfällen att vi borde se förövare inte bara som förövare, utan också som offer för sina omständigheter. På ”Mother I Sober” rappar han om hur våld och övergrepp skapande en miljö full av misstankar och aggression när han växte upp. På låten ”Mr. Morale” rappar han ”I think about Robert Kelly (R.Kelly), if he weren’t molested, I wonder if life’ll fail him”. Det är en ful tanke, men den är i alla fall intressant.
Kendrick återkommer också flera gånger till kändisdyrkan under skivans 73 minuter. Det är tydligt att har tänkt mycket på hur folk uppfattar honom. ”Kendrick is not your saviour”, säger han skämtsamt på låten ”Saviour”. Det verkar som att han i alla fall delvis har gjort upp mitt sitt frälsarkomplex och rädslan över att svika folks förväntningar. På skivans sista låt hintar han mot att lämna hiphopen ett tag. Han måste välja sig själv. Vi kommer inte växa i väntan på nästa heliga ord från sankt Lamar. Också hiphopstjärnor behöver hitta sig själva.
”Sorry I didn't save the world, my friend. I was too busy buildin' mine again”.
PS.
Jag kan lätt skriva ytterligare fem lika långa texter om Mr. Morale & the Big Steppers men någonstans måste man lära sig att sätta punkt. Jag hoppas att den åldras väl och diskuteras länge, men vet vet, det är knappast hans mest lättsmälta album. Jag tycker i alla fall att det finns ett par låtar med spellistepotential. ”N95” är en storslagen banger med ett bombastiskt beat och blodsprängda bars som ökar i intensitet för varje vers. Där finns både radio och klubbpotential. ”Silent Hill” med sitt stenhårda och gnisslande beat kommer säkert gå het den också, även om Kodak Black-featuren kanske gör den lite känsligare.
För den som vill ha sina hiphoprader utan depression finns andningshålet ”Purple Hearts”. Det är en låt som förmodligen kommer glömmas bort bland de andra, men jag kan inte låta ett Kendrick x Ghostface Killah-samarbete passera obemärkt förbi. Kendrick har en fäbless för att skriva låtar om vad ”äkta” kärlek egentligen är och det är väl inte det mest inspirerade temat på Mr. Morale. Men musikaliskt är den ett riktigt lyckopiller, kanske skivans enda, och jag kommer för alltid att okritiskt älska allt med Ghostfaces signatur.
